Nu är det snart slut med 2011 och det är dags att se tillbaka och sammanfatta året som gått. Jag har funderat på det hela dagen och kommit fram till att det har varit ett riktigt roligt år. Jag har gjort så galet många roliga saker, särskilt det senaste halvåret. Nu tänker jag inte skriva en roman utan jag har istället tagit fram bilder från några av årets guldmoment.

Imorgon bär det av på filminspelning igen, sedan kommer jag att joxa med lite annat. Så om jag inte hinner skriva något inlägg innan så passar jag på att säga det nu: Goth nytt år!

Victoria och Vincent fyller år samma vecka. Så vi gör som vanligt och smäller ihop till ett gemensamt kalas. Idag är det dags och gänget från Göteborg är på väg hit. Vicki ska baka tårta och cupcakes. Presenterna är inslagna och kaffet står på kokning...

Grattis trollbarnen!

Jag har haft tokmycket att göra de senaste två veckorna och har knappt hunnit med familjen. Så jag fick den klassiska jag-är-världens-sämsta-mamma-ångesten för att jag har suttit som limmad vid datorn. Så för att gottgöra dem körde jag den traditionella och djupt omoraliska present-tekniken. Lite shopping i leksaksaffären borde funka för att döva mitt dåliga samvete, tänkte jag - och det funkade.

Vincent fick ett gäng epilepsiframkallande pinaler som spelar och väsnas och blinkar. Vicki gjorde mamma mycket stolt när hon valde en docka - men inte vilken docka som helst, utan en goth/punk-docka! Det hela slutade med att det var jag som lekte mest med den och blev nästan sur på Vicki när hon ville ha tillbaka den. Jag kanske borde köpa leksaker till mig själv istället...

Idag är årets roligaste dag! Halloween. Jag älskar ju det här! I morses funderade jag på vem jag egentligen gör det här för, barnen eller mig själv? Jag tycker ju att det är så kul med monster och skräck och allt som hör till. Idag har vi pyntat hela huset med ballonger och dekorationer, klätt ut oss, tänt ljus och lekt monsterlekar.

Fantasibristen för min del var dock total. Så jag klädde ut mig till universums mest tacksamma karaktär för min del. Eller som Varg brukar säga: "Du ser inte ut som Morticia, du är Morticia." Därav mitt smeknamn. Oh well. Nu är festligheterna över och nu ska jag spendera natten till det allra sista innan DeColette publiceras. Känner mig lite pirrig faktiskt. Spännande...

Happy Halloween på er allihop! Hoppas att ni har haft en riktigt läskig dag!

Idag har Vicki målat, i massor! Jag lämnade henne ensam i rummet en stund och när jag kom tillbaka så var hela matsalen full av vattenfärg. Golv, tak, väggar - allt. Men det var omöjligt att ens kommentera sölet när hon visade upp sina målningar och förklarade vad hon hade gjort. Fyra teckningar. Alla genomtänkta och personliga och avsedda till fyra viktiga personer i hennes liv. Farmor, farfar, mormor och morfar. Jag är fortfarande så impad och varm i hjärtat, så det faktum att matsalen ser lite väl kreativ ut just nu bekymrar mig inte ens. Min tös är klok, djupsinnig och visar intresse för konst. Det kommer jag att leva på länge, länge, länge, länge....

Idag har vi lekt en massa här hemma. Vicki såg något på TV och ville klä ut sig. Hon ville vara en älva sa hon. Vi hittade tyvärr inga vingar, men dock en klänning som såg lite älvig ut. Sedan flög vi runt i matsalen.

Vicki är rätt less på att bli plåtad. Jag är ju en sådan där kodak-tönt så jag har ungefär åtta tusen bilder på henne från att hon föddes. Så när kameran åker fram då gömmer sig Vicki. Så har det varit i drygt ett år nu. Hon har konsekvent vägrat att  vara med.

Bäst som vi lekte stannade Vicki upp vid den stora spegeln i matsalen och tittade på sig själv en bra stund. Efter en lång tystnad vände hon sig om och såg gravallvarligt på mig.
"Mamma, nu kan du hämta kameran."

Mike Rodgers hade inte haft en suck i helvete. Jag sprang till köket, grabbade tag i kameran och var tillbaka i matsalen på 0,4 sekunder. Så nu har Vicki fastnat på bild. För första gången sedan i våras...

Förra året fick Vincent en liten tuppkam med snagg på sidorna, men de små fjunen ville inte riktigt vara med. Nu har han fått tjockt hår och jag tyckte att det var dags för den riktiga frillan, med helrakat på sidorna.

Igår åkte rakhyvel och sax fram. Christan bävade och var mycket skeptiskt men när de små guldlockarna väl var av kröp han till korset och erkände att hans son faktiskt passade sjukt bra som mohikan.

Victoria tyckte det var spännande med brorsans nya frisyr, men hon tyckte det var märkligt att han inte hade hår på sidorna. Så när de stod och målade med vattenfärg på kvällen och jag inte var helt uppmärksam så hade hon målat något som skulle föreställa hår på Vincents rakade sidor. Stolt som en tupp kom hon fram till mig och förklarade att nu hade Vincent hår igen...

Det verkar som att den konstnärliga ådran som finns i både min och Christians släkt har slagit väl ut i Victoria - till min stora glädje och till Christians stora sorg. Krille tycker att konst och skapande bara är flum.

Men inte ens Krille kunde låta bli att imponeras igår. Jag gav Victoria hennes vattenfärger och innan hon fick sitt papper målade jag en blomma och sa till henne att göra en likadan, sedan gick jag därifrån. Jag trodde aldrig att hon faktiskt skulle anstränga sig och verkligen kopiera den. Oftast brukar hon ju bara blanda färger och kladda hejvilt och det slutar med att teckningen bara blir en mörkbrun sörja. Men oj vad förvånad jag blev när jag tittade på hennes teckning några minuter senare...

Hon hade inte bara kopierat formen, utan dessutom använt rätt färger och haft vett på att skölja penseln innan hon tog nästa färg. Jag stod bara som ett fån och stirrade på teckningen. Vad fan hände? Till och med Christian blev lite ställd. Igår kladdade hon, idag målar hon. Gissa om jag kommer att uppmuntra detta, Krille får lipa hur mycket han vill...

Nu är vi tillbaka i Eksjö efter några dagar i Göteborg. I måndags tog vi med barnen till Liseberg och Vincent fick åka karusell för första gången i sitt liv. Snurrande koppar var hans favorit. Victoria tyckte att allt var toppen. Hon hade längtat så efter att få åka till Liseberg och hon åkte alla attraktioner som hon fick. Trots att hon var tokrädd så ville hon åka FlumRide flera gånger. Modig tjej.

Christian ville få upp mig i AtmosFear och försökte muta och hota mig med allt upptänkligt. Den älgen flög inte. Jag är galet höjdrädd. Men efter mycket tjat lyckades han övertala mig att åka höjdskräcken i alla fall och det gör jag inte om kan jag ju säga...

Vi hade en underbar dag och två trötta monster somnade på en gång när vi kom hem...

I går morses fick Vincent ett linslusanfall och kopplade på charmen när jag skulle fotografera honom. Annars brukar han mest vara och peta med fingrarna på linsen eller stoppa näsan mot obejktivet. Den här gången satt han snällt och bjöd på sin berömda Vincent-look.

Vi som har sett honom IRL vet vilken livsfarlig blick den lille har. Han charmar alla som han träffar med sitt sneda nöjda leende. Någon dag ska jag sätta ihop ett kollage på hans speciella smile som han lägger till med ofta. Det är så galet sött. Anki brukar säga att han är en blivande kalsongmodell. Jag tror att hon har rätt.

Det blev många fina bilder på honom igår och en av dem ska jag sätta mig ner och retushera i slutet av veckan. Lite afrikatema kanske kan passa?

I helgen var vi i Göteborg och hälsade på nära och kära. Precis som jag lovade hann vi inte ens säga hej innan jag drog iväg till dansbutiken och köpte Vickis första dansskor. Hon hade ju sagt att hon ville ha ett par balettskor och jag höll på att spricka av lycka och lovade dyrt och heligt att hon skulle få ett par så snart som möjligt. Jag passade på att köpa ett par teknikskor och ett par tåspetsskor till mig själv också så att vi kan öva tillsammans.

Så kom jag tillbaka och visade upp skorna för henne. Hon tog på sig dem, sedan gjorde hon några piruetter och två minuter senare tog hon av sig dem med motivering:
"Jag vill inte dansa balett mer. Jag vill ha studsmatta istället."

Jävla unge. Måtte hon studsa till månen!

Igår hämtade vi barnen som har varit hos farmor och farfar i nästan två veckor för att vi skulle hinna renovera. Vi hann knappt komma in genom dörren hemma i Munkakvarn innan cirkusen bröt ut...

Jag var nere i källaren för att slänga in ett lass med tvätt i maskinen. Det tog på sin höjd fyra minuter. Under den tiden hade Vincent hunnit ta sig in i snickeriet och var i full kareta med att knapra i sig spik - trodde jag. Jag såg inte om han svalde någon spik men han hade en i munnen och jag fick paniken och tänkte att om han har svalt en spik så kan det vara farligt.

Jag kastade in spikätaren i bilen och körde till akuten. Personalen var mycket road av situationen och lugnade mig med att det inte var så farligt som det kunde låta, ofta hamnar spiken med spetsen nedåt och åker ut den naturliga vägen, men de skulle röntga för säkerhets skull och kolla i vilken vinkel den hamnat i.

Vincent tyckte att det var toppen på sjukhuset. Det fanns massa pinaler att peta på och en massa folk att charma. Dessutom fick han en helt egen patientbricka som han var mycket stolt över och vägrade att släppa ifrån sig. Efter några timmars väntan var det äntligen Lillemans tur att röntga magen och med skräckblandad förtjusning låg han i apparaten och tittade stort omkring sig.

Christian ringde och undrade om det inte hade varit mycket smidigare att använda metalldetektor. Då hade man sluppit att röntga och dessutom fått ett direkt svar på om det fanns metallföremål i magen. Varför har man inte sådant på sjukhus?

När läkaren hade kikat på bilderna kunde hon konstatera att det inte fanns någon spik i Vincents mage. De tyckte ändå att det var bra att vi kom in - mest för deras egna skull för Vincent hade förgyllt deras arbetsdag. Hela sjukhuset sken upp när Lilleman kom vinglandes och strålade som en sol med eventuellt en spik i magen...

Det har gått ett halvår sedan Christian åkte iväg på utlandstjänst. Han har kommit hem och hälsat på några gånger men jag har ändå tyckt att det har varit i det närmaste outhärdligt. Idag är det äntligen över. Han kommer snart att rasa in genom dörren här och vara hemma ett bra tag nu.

Jag har saknat honom något helt djävulsk och haft det ganska tufft här hemma med barn, hus, allt ansvar och all oro för vad som händer med Christian långt-bort-i-stan. Det är så skönt att det äntligen är över och att jag nu kan slappna av och börja ägna mig åt mig själv och mina egna intressen ett tag...

Nu är det officiellt. Vincent kan gå. Innan jul tog han sina första steg men det var först igår som han verkligen gick igenom nästan hela vardagsrummet. Han tog några steg, stannade och dansade lite (dans för Vincent är hastiga knäböj) sedan gick han några steg igen innan han trillade ner på rumpan.

Hade jag vetat att han skulle börja gå nu så hade jag köpt knäskydd och störtkruka till honom i julklapp.

Julen var som sagt lyckad. Mycket pga farmors tokcharmiga julgran av plast. Det har nästan blivit tradition att hata den. Varje år skäller Christian över att julgranen är så ful och jag skrattar lika mycket varje gång. Julen vore inte densamma utan just den granen så jag hoppas att farmor behåller den i många år till.

Dessutom var tomten en riktig rocker i år som trillade in med solbrillor på. Helt klart min melodi!

Gubben sitter på flyget på väg hem till Sverige. Äntligen, äntligen...
Jag har en miljard saker som rör sig i huvudet. Jag har svårt för att reda ut tankarna så jag kan faktiskt inte blogga ihop något mer konstruktivt än: Äntligen.

Nu har Vincent fått sin tuppkam. Han är helt bedårande i sin nya frisyr. De små fjunen står rakt upp och det första Victoria sa när han var klar var:
"Vincent ser ut som en spik".
Så det blir väl hans nya smeknamn gissar jag, Spiken eller Spike.

Fler bilder på frillan kommer i dagarna för det är faktiskt imponerade klippt med tanke på hur mycket han flängde med huvudet hos frisören...

...föddes Vincent.

Ettårsdagen firas med lussebullar och varm oboy. Eftersom Vicki också fyller år i veckan så blir det kalas på söndag där båda barnen firas ihop.

En av Vincents födelsedagspresenter blir ett besök hos frisören. Han har fått ganska lång lugg nu som jag är tvungen att vattenkamma åt sidan så att det inte kittlar honom i pannan. Stackars Vincent ser ut som ett språkrör för Hitlerjugend. 

Jag har alltid sagt att om jag någonsin får en son så ska han ha en mohikanfrisyr. Nu är Lilleman tillräckligt stor och har tillräckligt mycket hår för att man ska kunna ordna denna asballa frilla. Han kommer att bli jättefin och det känns nästan lite högtidligt. Jag ska ringa och höra om de har tid att snagga honom redan idag.

Grattis till Lilleman!

Jag ansträngde mig verkligen med maten idag. Jag panerade fisk, gjorde egen sås och kokade färskpotatis, ärtor och morötter. Vad fick man för det?

Victoria: Jag vill inte ha mer.
Jag: Men Vicki, du har ju inte ätit någonting alls nästan.
Victoria: Vill inte ha mer!
Jag: Fine, men om du säger att du inte tyckte om det så blir det ta mig fan inga julklappar i år!
Victoria: Det var jättegott, mamma...inte!

Så nu blir det snabbnudlar till middag varje dag för Victoria för en tid framöver, typ för alltid...

Idag höll jag verkligen på att krevera. Victoria lekte med några mynt och utbrast med stor förtjusning:
- Titta, det är Ollen!
- Nej Vicki, det är kungen.
- Det är Ollen!

Sedan åkte vi till affären och hon ville köpa en klubba. Det fick hon och pengen skulle hon själv lämna till kvinnan i kassan. Hon räckte fram pengen och konstaterade stolt:
"Det är Ollen. Han är kung."

(Olle är min bonuspappa och republikan i själ och hjärta. Han kommer att ha tokångest nu när han har blivit svensk regent.)

...när man inte har ögon i nacken.

Jag målade elementskydden som vi ska ha i hallen. Victoria blev inspirerad och ville också måla. Så jag satte henne och Vincent vid köksbordet och gav Vicki hennes vattenfärger. Sedan smet jag iväg för att måla igen.

Jag var borta i tio minuter på sin absoluta höjd. Under den tiden hade Vincent lyckats få tag på färgerna och målat på hela bordet. Vicki var inte mycket bättre hon. Hon hade passat på att måla Vincent - och sig själv.

/Städar