Precis vid Uffizi ligger en av världens mest berömda broar: Ponte Vecchio (Guldbron). Det är Europas äldsta segmentvalvbro och uppfördes i nuvarande form år 1345, men den byggdes redan på romartiden och var ursprungligen gjord av trä.

I alla tider har Ponte Vecchio varit en bro där man bedriver handel. I början bedrevs mest handel med kött, ost och grönsaker men den dåvarande borgmästaren tyckte att det var synd att det skulle drivas något så simpelt som torghandel på en sådan fin bro. Han förbjöd slaktare och grönsakshandlare på bron och istället togs verksamheten över av guldsmeder. Idag ligger små guldsmedsaffärer vägg i vägg med varandra över hela bron och på dess båda sidor. Det är en ganska spektakulär syn. Jag har aldrig sett så mycket blingbling på en och samma plats.

Det tjusigaste vi hittade när vi gick där och tittade på den ena fantastiska pinalen efter den andra var en butik som har specialicerat sig på löjligt lyxiga schackspel. Borden och pjäserna var gjorda i alla upptänkliga svindyra material och var förgyllda med guld, diamanter och andra ädelstenar.

Christian fastnade för en nätt liten sak i marmor med pjäser i form av soldater av guld och silver. Priset: 170.000kr. Som hittat!

Att kliva ut från tågstationen i Florens var som att kliva ut på en annan planet. Atmosfären var avslappnad och harmonisk. Inga hysteriskt gormande romare, ingen dånande trafik, inget "ciao bella" (som jag var jävligt trött på vid det laget) och inte packat med turister. Jag kände på en gång att jag hade hamnat rätt.

Trots att atmosfären var harmonisk så kunde man nästan känna doften av festligheter.
"Någonting är på gång. Jag känner det i luften", sa jag till Chistian och han nickade instämmande. Det var något spännande i vindarna.

Senare på dagen fick vi veta att det skulle bli en stor stadsfest samma natt (San Giovanni). Det var ju lägligt eftersom det var den 24 Juni och midsommar hemma i Sverige. Festen skulle bli ikväll och innebära att florentinarna skulle tåga från respektive stadsdel under stort jubel och spex, mötas de i Florens kärna och sedan skulle det bli ett stort stadskalas. Vi hade ingen aning om denna tradition och det var en ren slump att vi hamnade i Florens just den dagen.

Vi hittade vårt hotell efter mycket om och men och jag kastade bara in sakerna på rummet, slet tag i Krille och rusade ut igen.
"Nu jävlar Krille! Nu drar vi till skattkammaren!"
Skattkammaren (Uffizi) var något jag hade drömt om att få besöka sedan urminnes tider - och det är verkligen en skattkammare. Här finns originalkonst från hela världseliten, men främst av de florentinska renässanskonstnärerna - och det är ju dem jag gillar bäst.

Man kommer inte in på galleriet samma dag. Man måste boka biljetter minst en dag i förväg. Detta visste vi så jag hade vansinnigt brottom att komma dit och försäkra våra platser. På vägen dit vandrade mina ögon i ljusets hastighet över allt som fanns att se. Det svenska språket är för fattigt för att man med ord ska kunna beskriva hur vackert Florens är och vilken magisk atmosfär som råder där.

När vi kom till min skattkammare ordnade vi biljetter snabbt till nästa dag och sedan gick vi över Pont Vecchio. Pont Vecchio är en av de broar som förbinder två florentinska stadsdelar och är en saga för sig. Där hände magiska saker samma kväll. Jag kommer till det senare...

Det är ingen slump att många av världens främsta konstnärer, vetenskapsmän och universalgenier verkade i Florens och föddes under senmedeltiden. Under den här tiden fanns inte Italien som vi känner till det idag, utan provinser. Florens var en av dessa och styrdes av den stormrika familjen Medici.

Medici var med den tidens mått mätt väldigt liberala och moderna. De pumpade in enorma summor till universitet där man studerade medicin och naturvetenskap och de uppmuntrade konst och kultur i alla dess former. Homosexualitet som straffades med döden i andra provinser var accepterat i Florens så länge man var diskret.  Därav har Florens fått rykte om sig att vara ett bögarnas näste.

Filosofi var något som var viktigt bland Florens intellektuella elit. Här utvecklades den form av sekulär humanism som vi känner idag, med Medicis uppmuntran och ekonomiska stöd. Man fick en ny syn på människan. Hon ansågs vara oersättligt och ovärderligt. Gamla idéer och läror ifrågasattes, man började diskutera individens frihet, mänsklig rätt, till och med djurs rättigheter togs upp, allt i ett nytt ljus och i nya perspektiv - med människan, istället för Gud, i centrum.

Staden var relativt öppen, liberal och tolerant. Här fanns goda förutsättningar för den som ville utvecklas, därav alla dessa framstående namn inom konst och vetenskap som Michelangelo, Leonardo, Donatello mfl. (Nu pratar vi inte om Teenage Mutant Hero Turtles).

Så redan när jag satt på tåget och såg hur landskapet förändrades när vi rullade in i vackra Toscana visste jag att våra dagar i Florens skulle bli något alldeles extra. Men jag kunde aldrig föreställa mig hur speciellt det skulle bli. Jag anade inte att jag samma natt skulle ligga i min hotellsäng och konstatera att den här dagen hade varit en av de bästa dagarna i mitt liv...

Det hände något väldigt läskigt i Rom den sista natten. Jag får rysningar av att tänka på det...

Först var vi vid Fontana Di Trevi. Där hamnade vi sent på kvällen. Fontänen är helt otrolig. Ingen bild i världen gör den rättvisa. Men att besöka fontänen var ungefär lika romantiskt som att äta en halv special vid den lokala kiosken. Det var verkligen packat med turister, skumma försäljare fanns överallt och det var omöjligt att få en bild på oss tillsammans utan att få med en massa människor i bakgrunden. Vi gick därifrån efter bara tio minuter.

Så vi började strosa runt i krokarna för att hitta någonstans att ta en drink och det var då det hemska hände. Vi tog lite småvägar bakom husen och hamnade i helt fel kvarter. Först var det bara en - sedan kom säkert trettio, fyrtio stycken riktigt läskiga människor. En ensam kvinna i svart klädnad, sedan några till. Därefter kom män i liknande dräkter - och alla kom rakt emot oss! Jag såg vad de var för något på en gång och flyktinstinkten kickade in.

"Helvete Krille. Vänd om och spring!"
"Ingen panik nu, Sandra. Ingen panik".
"De kommer emot oss!." Paniken började ta över mig.
"Såja, såja. Det är snart över. De går nog bara förbi."

En av kvinnorna mötte min blick och log vänligt. Rysningar av obehag letade sig igenom hela min kropp. Jag tog Christians hand och pep ynkligt.
"Hon log mot mig, Krille."
"Ingen fara. Titta dem inte i ögonen bara."
"Jag är rädd."
"Tänk ljusa tankar, Sandra. Ljusa tankar. Det här kommer att gå bra."

Snart hade vi gått förbi den första skaran och lokaliserade källan till var de kom ifrån. En stor katedral låg längre ner på vägen och ut kom löjliga mängder med präster, nunnor och munkar. Det var som att dö och hamna i helvetet. Det hela gick bra trots allt. Vi klarade oss förbi utan att reta upp zombierna.

Dagen därpå var vi färdiga med Rom. Vad jag inte visste när vi satte oss på tåget till nästa destination var att jag några timmar senare skulle förlora mitt hjärta för alltid. Tills nu hade Italien inte imponerat så mycket, bortsett från den fantastiska arkitekturen. Romarna är lika dryga som de alltid har varit och jag hade inga förhoppningar om att det skulle bli bättre på någon annan plats i Italien. Men jag misstog mig. Oj, oj, oj vad jag misstog mig.

De ropade ut i högtalarna att tåget från Rom till Florens strax skulle avgå - och där satt jag ovetandes om hur detta skulle påverka mitt liv...

Jag måste bara få visa den finaste affären i världen! När vi var i Rom och promenderade den sista kvällen gick vi av en händelse förbi en butik som fick mig att tappa andan. Det var en smyckesaffär och hela butiken var tokvit i urban barock/shabby-stil. Jag blev så inspirerad! Så om jag någonsin öppnar en liten butik ska jag inreda den ungefär sådär.
(och ja, jag shoppade).

Spanska trappan i Rom. En sevärdhet sägs det. Sista kvällen i Rom promenerade vi hela kvällen och natten för att se allt som man tvunget måste se när man är där. Så kom vi då till spanska trappan som alla pratar så mycket om. Den är med i en massa filmer, kända fotografier och jag vet inte allt.

"Jaha, är det detta som är detta?", frågade jag Christian när vi kom dit. Det var ju bara en helt vanlig trappa. Den är lång förvisso, men ändå bara en trappa. Den var inte dekorerad av Michelangelo eller någon annan höjdare och såg inte alls mycket ut för världen. Det enda anmärkningsvärda med trappan var att det av någon outgrundlig anledning fanns löjligt mycket folk där och alla plåtade trappan som om det gällde livet.

Inte heller fanns det något speciellt runt själva trappan. Det enda jag såg var en kyrka, en palm och en papperskorg. Är det någon som kan förklara poängen med spanska trappan och varför den är så poppis, för jag förstår faktiskt inte.

Det går verkligen inte snabbt med mina inlägg om Italien. Nu har vi kommit till Colosseum och det motsvarar tredje och sista dagen i Rom.

Jag blev faktiskt förvånad över hur stort det var. Det var säkert två gånger så stort i verkligheten än vad man upplever att det är när man ser det på bild. Den gamla arenan är mest känd för sina gladiatorspel, men man bör veta att den användes för mycket annat.

Colosseum var främst en sportarena. Här körde man friidrott och reglerna har inte förändrats mycket sedan dess. En nutida person hade lätt känt igen idrottsgrenarna. Men visst förekom det även avrättningar, gladiatorspel och sporter som gick ut på att man hetsade vilda djur mot varandra och de som hade satsat pengar på den överlevande gladiatorn eller lejonet vann en slant. Som helt vanlig betting - fast lite mer sinnessjukt. Även teater och musikaliska framträdanden ägde ofta rum på Colosseum.

Arenan började byggas ca 70eKr. Den har en omkrets på 524 meter och är 48 meter hög. Otroliga 87.000 åskådare rymdes som mest i den. Det är ganska imponerande om man tänker att Ullevi tar 60.000 pers.

Det kändes nästan lite sentimentalt att vandra runt där inne. Ryktet säger att man väldigt snart kommer att behöva stänga arenan för besökare. Den är i så dåligt skick och mycket har vittrat sönder. Man har gjort tappra försök att restaurera byggnaden men det tar bort så mycket av värdet och äktheten att man helst inte vill joxa för mycket. Så det känns skönt att ha varit där. Mina barnbarn kommer tycka att det är skithäftigt att jag var inne i självaste Colosseum någon gång på "stenåldern".

Jag hade sett bilder på Viktor Emanuel-monumentet på nätet innan vi åkte till Rom. Bilderna väckte inte något större intresse och vi hade inte ens planerat att gå och titta på det. Men mitt i vår maratonpromenad genom Rom råkade vi av en ren händelse hamna där.

"Dra åt helvete", utbrast Christian och jag samtidigt när vi såg den. Ingen bild i världen kan göra den här byggnaden rättvisa. Det är först när man står där som man förstår omfattningen. Det är något helt enormt. Jag fick på riktigt lite torgskräck när jag stod mitt på trappan och såg upp på detta kolossala monument. Man känner sig så liten och betydelselös när allt annat omkring en är så ofantligt stort.

Detta skrytbygge är ett nationalmonument i ren vit marmor. Jag vill nog inte ens veta vad det kostade att bygga. Det lät resas till ära av det enade Italiens förste kung Viktor Emanuel II. Här finns bl.a en staty föreställande Italiens skyddshelgon och "den okände soldatens grav" från första världskriget.

Missa inte att se detta om ni åker till Rom. Det är galet mäktigt!

Forum Romanum kan kännas måttligt erotiskt om man inte har en fetish för historia. Men då jag har det så fann jag den gamla ruinstaden väldigt spännande medan Christian gäspade stort och trampade otåligt. För den som inte är insatt är inte Forum Romanum intressant alls. Det är en massa söndervittrade pelare och stenbumlingar som har tillhört ett hus någon gång för typ 3000 år sedan. Men om man vet vad som försegick på platsen och hur det såg ut när det begav sig så blir det genast riktigt spännande.

Jag har allergi mot religion. Det är alltid de som hävdar absolut sanning och moral som är de första att uppföra sig som svin - och Påven och company är värst av dem alla. Det är knappast en gång som man har hört hur Påven förbjuder preventivmedel och abort eller hur han uppmuntrar att man trakasserar människor för att de inte lever "på rätt sätt". Det är inte en gång som man har hört att biskopar förgriper sig på barn, hetsar mot naturvetenskapen och sprider farliga villfarelser bland människor som redan är utsatta för religiöst förtryck. 

Men är man i Rom så måste man ju se syndens näste. Så det gjorde vi. Det var milt uttryckt imponerande ur ett rent konstnärligt perspektiv. Petersplatsen var enorm och byggnaderna och utsmyckningarna var sagolika. Peterskyrkan omsluts av pelargångar som inte är av denna värld och var man än vänder sig så är varje konstverk märkt med ett tjusigt namn som Bernini, Michelangelo och Botticelli.

Entrén var verkligen mäktig. Dörrarna var ca sju meter höga! Överallt fanns dessutom enorma statyer av änglar och helgon. Jag visste att det skulle vara pampigt, men detta var beyond belief. Allt är extremt överdimensionerat och varenda detalj är noga genomtänkt. Vid ingången finns en stor häststaty där konstnären till och med har skulpterat ut hästens blodådror på magen.

Kontentan av det hela är att Petersplatsen och Peterskyrkan sannerligen är omåttligt vackert, men det är trots allt en plats skapad av vanföreställningar. Jag kunde faktiskt inte låta bli att tänka: "Så mycket pengar och tid har de alltså lagt ner för att hylla en inbillad Gud, samtidigt som de spär på mänskligt lidande." Trots allt det vackra gick vi ifrån Petersplatsen med en bitter eftersmak och mer övertygade än någonsin om att religion enbart är av ondo.

Den andra dagen i Rom var vi extremt produktiva. Vi började att traska runt i stan tidigt på morgonen och var inte tillbaka på hotellet innan sju på kvällen. Dagen började med att vi tog en frukost på stan och sedan begav vi oss bort till Pantheon - templet där bl.a Rafael ligger begravd...

En sak som verkligen berörde mig illa med Rom var att det fanns hemlösa människor överallt. Det fanns många som tiggde på gatorna och sov i hörn utomhus. Jag blev riktigt ledsen under dagen när jag såg en kvinna som satt och tiggde med ett litet sovande barn i famnen. Ironiskt nog hann jag inte ens klaga färdigt på det innan vi råkade hamna mitt i en demonstration. De demonstrerade mot bristen på bostäder. Hej och hå.

Hur som helst, Pantheon var något i hästväg. Rafaels grav gick mig helt förbi, jag var mest intresserad av det häftiga kupoltaket. Templet byggdes 27 fKr och var en plats där hedningar utförde sina ritualer. Senare har den använts som kyrka och gravplats. Byggnaden ser inte så märkvärdig ut från utsidan men det är helt gigantiskt där inne. När man tittar upp mot taket känner man sig som en mygga som precis har blivit svald av en blåval.

Innan vi styrde stegen mot Castel Sant Angelo passade vi på att svalka händerna i den tjusiga fontänen som ligger på torget precis utanför Pantheon. Det där med fontäner är verkligen italienarnas grej. Var man än vänder sig så finns makalöst vackra fontäner...

Det absolut första som jag blev medveten om när vi landade på flygplatsen utanför Rom var värmen. Klimatskillnaden var nästan löjligt stor. 15 grader och mulet i Helsingborg. Två timmar senare: 29 grader och strålande kvällssol i Rom.

Den första kvällen gjorde vi inte så mycket. Vi hittade vårt hotell och sedan drog vi ut på stan för att äta och promenera. Det finns så många makalösa byggnader, den ena mer spektakulär än den andra, och man vet inte riktigt åt vilket håll man ska titta. På kvällen lyser de upp sina byggnader och det går knappt att beskriva hur tjusigt det blir. 

Romarna själva var dock inte mina favoriter. Jag tyckte att de generellt hade en typisk storstadsattityd och var dryga och svåra att ha att göra med. De var trevliga och hjälpsamma - men bara om man betalade. Vi blev blåsta ett par gånger innan vi lärde oss att aldrig lita på en romare som ler. Alla som erbjuder sig hjälp på ett eller annat sätt kommer senare att kräva pengar för det.

Men Rom är väldigt vackert, det kan man inte ta ifrån dem. Vi såg en massa tjusiga saker och det finns ingen hejd på all kultur. Jag njöt hejdlöst den första kvällen av att bara gå runt i den varma natten och se all otrolig arkitektur. Ovetandes var jag då om att jag några dagar senare skulle få se ännu vackrare saker på andra platser i Italien. Rom är mäktigt och pompöst. Men det finns städer i Italien som slår Rom med ljusår. Det kommer jag till senare...