Här är hon till slut, den första bilden i Disturbia-serien; Mona Lisa...

Nu mina kära läsare ska ni få vara med i ett lite skruvat projekt. Jag håller på med en bildserie som jag kallar Disturbia och ni kommer snart att förstå varför den heter så...

Det jag ska göra är bilder som är psykologiskt jobbiga att se på. De ska illustrera rädslor och vakna mardrömmar. Er uppgift blir att komma på så mycket sjuka saker ni kan. Det kan röra både fysiska och privata rädslor eller mer allmänna. Sedan ska jag då försöka transformera rädslan och ångesten kring det till bildform.

Jag tror att jag kommer att lyckas ganska bra. Christian är inte den lättskrämda typen men när han såg mitt utkast på den första bilden så blev han lite blek och nu vägrar han konsekvent att se på bilden mer. Ändå är det inget märkvärdigt med den mer än att allt är felplacerat. Fel kroppsspråk, fel blick och fel rekvisita i en situation kan vara otroligt stötande - och det är lite det jag försöker jobba med.

Jag har valt den första rädslan och det är den bilden ni kommer att få se först. Rädslan är: Att fysiskt inte kunna tala och att inte ha frihet till att tala. Den bilden dyker upp så fort den är klar, vilket borde vara...snart.

Bring it on! Ge mig era värsta mardrömmar!

Jag har allergi mot religion. Det är alltid de som hävdar absolut sanning och moral som är de första att uppföra sig som svin - och Påven och company är värst av dem alla. Det är knappast en gång som man har hört hur Påven förbjuder preventivmedel och abort eller hur han uppmuntrar att man trakasserar människor för att de inte lever "på rätt sätt". Det är inte en gång som man har hört att biskopar förgriper sig på barn, hetsar mot naturvetenskapen och sprider farliga villfarelser bland människor som redan är utsatta för religiöst förtryck. 

Men är man i Rom så måste man ju se syndens näste. Så det gjorde vi. Det var milt uttryckt imponerande ur ett rent konstnärligt perspektiv. Petersplatsen var enorm och byggnaderna och utsmyckningarna var sagolika. Peterskyrkan omsluts av pelargångar som inte är av denna värld och var man än vänder sig så är varje konstverk märkt med ett tjusigt namn som Bernini, Michelangelo och Botticelli.

Entrén var verkligen mäktig. Dörrarna var ca sju meter höga! Överallt fanns dessutom enorma statyer av änglar och helgon. Jag visste att det skulle vara pampigt, men detta var beyond belief. Allt är extremt överdimensionerat och varenda detalj är noga genomtänkt. Vid ingången finns en stor häststaty där konstnären till och med har skulpterat ut hästens blodådror på magen.

Kontentan av det hela är att Petersplatsen och Peterskyrkan sannerligen är omåttligt vackert, men det är trots allt en plats skapad av vanföreställningar. Jag kunde faktiskt inte låta bli att tänka: "Så mycket pengar och tid har de alltså lagt ner för att hylla en inbillad Gud, samtidigt som de spär på mänskligt lidande." Trots allt det vackra gick vi ifrån Petersplatsen med en bitter eftersmak och mer övertygade än någonsin om att religion enbart är av ondo.

Det verkar som att den konstnärliga ådran som finns i både min och Christians släkt har slagit väl ut i Victoria - till min stora glädje och till Christians stora sorg. Krille tycker att konst och skapande bara är flum.

Men inte ens Krille kunde låta bli att imponeras igår. Jag gav Victoria hennes vattenfärger och innan hon fick sitt papper målade jag en blomma och sa till henne att göra en likadan, sedan gick jag därifrån. Jag trodde aldrig att hon faktiskt skulle anstränga sig och verkligen kopiera den. Oftast brukar hon ju bara blanda färger och kladda hejvilt och det slutar med att teckningen bara blir en mörkbrun sörja. Men oj vad förvånad jag blev när jag tittade på hennes teckning några minuter senare...

Hon hade inte bara kopierat formen, utan dessutom använt rätt färger och haft vett på att skölja penseln innan hon tog nästa färg. Jag stod bara som ett fån och stirrade på teckningen. Vad fan hände? Till och med Christian blev lite ställd. Igår kladdade hon, idag målar hon. Gissa om jag kommer att uppmuntra detta, Krille får lipa hur mycket han vill...

Den andra dagen i Rom var vi extremt produktiva. Vi började att traska runt i stan tidigt på morgonen och var inte tillbaka på hotellet innan sju på kvällen. Dagen började med att vi tog en frukost på stan och sedan begav vi oss bort till Pantheon - templet där bl.a Rafael ligger begravd...

En sak som verkligen berörde mig illa med Rom var att det fanns hemlösa människor överallt. Det fanns många som tiggde på gatorna och sov i hörn utomhus. Jag blev riktigt ledsen under dagen när jag såg en kvinna som satt och tiggde med ett litet sovande barn i famnen. Ironiskt nog hann jag inte ens klaga färdigt på det innan vi råkade hamna mitt i en demonstration. De demonstrerade mot bristen på bostäder. Hej och hå.

Hur som helst, Pantheon var något i hästväg. Rafaels grav gick mig helt förbi, jag var mest intresserad av det häftiga kupoltaket. Templet byggdes 27 fKr och var en plats där hedningar utförde sina ritualer. Senare har den använts som kyrka och gravplats. Byggnaden ser inte så märkvärdig ut från utsidan men det är helt gigantiskt där inne. När man tittar upp mot taket känner man sig som en mygga som precis har blivit svald av en blåval.

Innan vi styrde stegen mot Castel Sant Angelo passade vi på att svalka händerna i den tjusiga fontänen som ligger på torget precis utanför Pantheon. Det där med fontäner är verkligen italienarnas grej. Var man än vänder sig så finns makalöst vackra fontäner...

Det absolut första som jag blev medveten om när vi landade på flygplatsen utanför Rom var värmen. Klimatskillnaden var nästan löjligt stor. 15 grader och mulet i Helsingborg. Två timmar senare: 29 grader och strålande kvällssol i Rom.

Den första kvällen gjorde vi inte så mycket. Vi hittade vårt hotell och sedan drog vi ut på stan för att äta och promenera. Det finns så många makalösa byggnader, den ena mer spektakulär än den andra, och man vet inte riktigt åt vilket håll man ska titta. På kvällen lyser de upp sina byggnader och det går knappt att beskriva hur tjusigt det blir. 

Romarna själva var dock inte mina favoriter. Jag tyckte att de generellt hade en typisk storstadsattityd och var dryga och svåra att ha att göra med. De var trevliga och hjälpsamma - men bara om man betalade. Vi blev blåsta ett par gånger innan vi lärde oss att aldrig lita på en romare som ler. Alla som erbjuder sig hjälp på ett eller annat sätt kommer senare att kräva pengar för det.

Men Rom är väldigt vackert, det kan man inte ta ifrån dem. Vi såg en massa tjusiga saker och det finns ingen hejd på all kultur. Jag njöt hejdlöst den första kvällen av att bara gå runt i den varma natten och se all otrolig arkitektur. Ovetandes var jag då om att jag några dagar senare skulle få se ännu vackrare saker på andra platser i Italien. Rom är mäktigt och pompöst. Men det finns städer i Italien som slår Rom med ljusår. Det kommer jag till senare...

10 dagar och 850 bilder senare så är vi tillbaka i Sverige efter en härlig semester i Italien. Jag kommer att terrorisera er med inlägg och bilder från resan så fort jag har landat lite. Jag har lärt mig så otroligt mycket och sett så fantastiska saker så jag är fortfarande alldeles omtumlad. Jag har verkligen haft jättekul, samtidigt som jag har blivit illa berörd av vissa saker som har fått mig att inse att vi som lever i Sverige faktiskt lever i den bästa av världar.

Nu ska jag vila lite och ladda inför morgondagen. Fortsättning följer...