Igår hämtade vi barnen som har varit hos farmor och farfar i nästan två veckor för att vi skulle hinna renovera. Vi hann knappt komma in genom dörren hemma i Munkakvarn innan cirkusen bröt ut...

Jag var nere i källaren för att slänga in ett lass med tvätt i maskinen. Det tog på sin höjd fyra minuter. Under den tiden hade Vincent hunnit ta sig in i snickeriet och var i full kareta med att knapra i sig spik - trodde jag. Jag såg inte om han svalde någon spik men han hade en i munnen och jag fick paniken och tänkte att om han har svalt en spik så kan det vara farligt.

Jag kastade in spikätaren i bilen och körde till akuten. Personalen var mycket road av situationen och lugnade mig med att det inte var så farligt som det kunde låta, ofta hamnar spiken med spetsen nedåt och åker ut den naturliga vägen, men de skulle röntga för säkerhets skull och kolla i vilken vinkel den hamnat i.

Vincent tyckte att det var toppen på sjukhuset. Det fanns massa pinaler att peta på och en massa folk att charma. Dessutom fick han en helt egen patientbricka som han var mycket stolt över och vägrade att släppa ifrån sig. Efter några timmars väntan var det äntligen Lillemans tur att röntga magen och med skräckblandad förtjusning låg han i apparaten och tittade stort omkring sig.

Christian ringde och undrade om det inte hade varit mycket smidigare att använda metalldetektor. Då hade man sluppit att röntga och dessutom fått ett direkt svar på om det fanns metallföremål i magen. Varför har man inte sådant på sjukhus?

När läkaren hade kikat på bilderna kunde hon konstatera att det inte fanns någon spik i Vincents mage. De tyckte ändå att det var bra att vi kom in - mest för deras egna skull för Vincent hade förgyllt deras arbetsdag. Hela sjukhuset sken upp när Lilleman kom vinglandes och strålade som en sol med eventuellt en spik i magen...