Det är mycket nu...
Jag har varit usel på att blogga den senaste tiden. Jag har verkligen inte haft tid. Jag har så otroligt många projekt vid sidan av mina vanliga jobb så varje vaken minut går åt till det. Men det händer saker nu och jag är allt annat än uttråkad (vilket jag annars brukar klaga på att jag är). Faktum är att trots stressen som det innebär att ha så mycket att göra så mår jag kungligt. Jag har inte mått såhär bra på mycket länge. Jag älskar det faktum att jag drunknar i min egna kreativitet. Det går bra nu...
Det tog fyra år för ljuset att nå fram...
Jag har bestämt mig för att temat ska vara klassiskt vs modernt och väldigt ljust. Allt ska vara vitt, glasigt och sprött. Det enda som ska bryta av är guldspegeln, ett tjusigt antikt sideboard som vi fick av svärpäronen och det stora matsalsbordet. Så till slut blev det en glaskrona med en vit modern skärm över bordet.
Nu ser man vad man äter och fyra års huvudbry är över!
Plåtning vid Trianon...
Photo/edit: Leo Erdfelt
Model: Sandra hila
Man ska inte döma böcker efter omslag - inte kyrkor heller...
Ja, så var vi tillbaka i berättelsen om resan till Italien. Den andra dagen i Rom promenerade vi något helt hejdlöst. Jag vågar inte ens räkna på hur långt vi gick. Efter Sant Angelo och Petersplatsen följde vi kanalen för att komma till Colosseum, men vi hittade en massa roliga saker på vägen...
På en tvärgata fanns en liten kyrka. Hade det inte varit för att den var markerad på kartan hade jag aldrig ens lagt märke till den. Den liksom försvann in i en annan byggnad och såg mycket anspråkslös ut från utsidan. Men så klev vi in och jag tappade andan.
Det finns många fantastiska kyrkor i Rom, men denna var en av de tjusigaste invändigt tyckte jag. Jag kommer inte ihåg vad den heter, upplys mig gärna ifall ni känner igen den. Temat var gråtoner och guld, en fantastisk kupol och detaljerade utsnidningar precis överallt. Min fantasi skenade iväg och jag drömde om vilka extremt coola plåtningar man hade kunnat göra i en sådan miljö. Hade det inte varit för att Christian ville fortsätta promenera så hade jag kunnat sitta där en hel dag och bara insupa allt det vackra...
Höstshopping
På måndag börjar dagis igen. Det blir premiär för Vincent och andra året för Vicki. Höst och dagisstart innebär nya kläder! Lite otippat hittade jag riktigt tuffa och roliga barnkläder här i Eksjö. Familyhouse tar in ganska mycket rockiga kläder med fräna tryck så vi kom hem med en stor kasse full med kläder. Oj, vad coola kidsen kommer att bli!
Nu ska jag bara hitta lite nytt till Krille och mig också. Båda behöver en rejäl höststyling. Ny frisyr, nya kläder, nya smycken och nya skor. Jag är i akut behov av en ny höstkappa och stövlar. Jag vet inte alls vad jag vill ha för modell på varken kappan eller stövlarna så smakråd och tips tas tacksamt emot!
Disturbia: Lady Morana
Photo: Jörgen Lundh
Mair/make up: Boel Lundh
Model/Edit: Sandra Hila
Döden på ingång...
Den här gången är det jag själv som är modell. Jag tänkte egentligen inte vara med på bild alls i just den här serien utan bara göra grafiken. Men det här med att se väldigt stram och kall ut är min nisch och eftersom bilden skulle föreställa döden så var det lite givet att jag skulle få posera i alla fall.
Boel och Jörgen från Studiomix plåtade och fixade hår och smink. Kritvit var jag på hela överkroppen och toksvart runt ögonen. Jag blev nästan lite rädd för mig själv när jag vände mig om och såg mig i spegeln när Boel var klar. Nu sitter jag och filar på bilden i Photoshop och det färdiga resultatet beräknas vara klart...snart.
Mohikanen
Igår åkte rakhyvel och sax fram. Christan bävade och var mycket skeptiskt men när de små guldlockarna väl var av kröp han till korset och erkände att hans son faktiskt passade sjukt bra som mohikan.
Victoria tyckte det var spännande med brorsans nya frisyr, men hon tyckte det var märkligt att han inte hade hår på sidorna. Så när de stod och målade med vattenfärg på kvällen och jag inte var helt uppmärksam så hade hon målat något som skulle föreställa hår på Vincents rakade sidor. Stolt som en tupp kom hon fram till mig och förklarade att nu hade Vincent hår igen...
Barn av sin tid...
Förra helgen kom kusinerna från Göteborg på besök. En sak var väldigt tydlig med dessa fyra 2000-talister som strålade samman - de är alla barn av sin tid. För när de inte härjade runt i huset eller i trädgården var de som uppslukade av min dator i köket.
Zara lärde Victoria hur man använder youtube så nu är det kört på riktigt. Vicki som inte ens är fyra år gammal klickar sig obehindrat fram på hemsidorna. När jag var fyra år fanns inte ens hemdatorer. Det var bara NASA som hade en "superdator" vars kvalitet idag skulle motsvara en vanlig hem-PC (om ens det).
Hejdå med den gamla goda tiden när man hade fast telefon med snurrplatta. Vi som är födda på 80-talet är precis i gränslandet mellan televerkets epok och dataåldern. Vi tillhör inte riktigt något av det. Men de som föddes på 90- och 00-talet kommer att ha helt andra förutsättningar att utveckla vår nya värld, där datorn är fundamentet i nästan all form av kommunikation, eftersom de föddes in i den. Det är lite sorgligt och härligt på samma gång. Mänskligheten utvecklas, gamla lekar, traditioner och intressen byts ut mot nya. På gott och ont.
Hej framtid! 
Jag ska sy världens snyggaste kappa...
